En kan kalla det postkolonial ångestdämpning, men Geyikbayiri i Turkiet är en dröm av originalitet och genuint orörda miljöer jämfört med mitt senaste superexploaterade resmål Tonsai. Deltagare
3/4 av Team Sweden: Jess, Carro o jag. Malin låg nedgrävd i en snöbivack istället. Timo höll på att få hedersplats, men valde att prata med bankmän istället. Boende
Asgrymma Climbersgarden. Väldigt glad att vi valde denna camping denna gång. Josito vill ju mer vara pensionat än camping och omöjliggör i princip egen matlagning. Och med en laktosintolerant och en vegetarian var inte valet svårt. Så vi sket i Jositos dyra tyskmat och hängde i granatäppelträdgården istället! De hämtar en på flygplatsen och stannar för matinköp - det är väldigt långt till närmsta mataffär. Skönt att bo i "bunge" och slippa tält när det är så kallt! Dessutom är det grymt att bo vägg i vägg med slaktaren där det går att käka, dricka kaffe eller köpa tomater och öl. Och kanske lära sig räkna på turkiska genom att spela domino med slaktarns barnbarn. Ett annat måste är förstås helgmarkaden i byn nedanför, där går det att handla allsköns frukt och grönt. Det går bra att lifta för att undvika 1,5-timmespromenaden.Väder
Vi hade verkligen tur med vädret! Det regnade bara en eftermiddag, och då hängde vi ändå i en grotta och kunde klättra i alla fall. Det är ju lite speciellt på 500 höjdmeter, temperaturerna skiftar ganska kraftigt mellan natt och dag, och ibland även på dagen. Var det sol blev det 20-25 grader, annars ca 10-15. På natten kröp temperaturen ned mot 0 grader. Klättringen
Det var ungefär som jag kom ihåg det: ganska vasst på de enklare svarta kalkstensturerna. Som vanligt blir det roligare, finare och ovassare ju hårdare en klättrar. För att ha riktigt, riktigt roligt i Geyikbayiri är det bra att klättra 7a-7b, det är först då klättringen går på de orange rasbranterna med droppstensformationer, även om det finns några undantag i de lägre graderna. Kompensationen för vassheten i de lägre graderna är ändå ett otroligt stort utbud av mycket välbultade franska 5:or och 6:or (med undantag för en del ankarplaceringar). Så det här är ett av de få områden som folk som klättrar lite lägre grader (typ jag) kan ha riktigt mycket kul! Överhuvud taget är koncentrationen otrolig. 500 leder inom 15 min gångavstånd. Till detta ska läggas den lantliga charmen med dagligt getbete på bergssluttningarna, citron- och apelsinträd i varje trädgård och vildväxande oregano. Geyik Sivrisi
Fan, jag kommer bli alpinist. Helvete. Det bara var ju liksom där. Varje dag. Alltid nedblickande på mig. Kallande som ett bergatroll. Till slut tog jag vilodag under förespeglingen att jag skulle kolla på ruinstaden, men så fort jag hoppat över flodens stenar så satte jag istället av cross country mot bergets fot. Vänta - var det vänstra eller västra kammen man skulle gå uppför? Vänster hur då? Ja, inte direkt är det välbeskrivet hur en tar sig upp eller var, jag vet inte ens hur högt berghelvetet är. 1000+ i alla fall. Det står ju i guiden att det går att ta sig upp, det låter som en promenad. En lär sig mycket om sig själv när en ska upp o springa på upp på dumma ställen själv. Jag blev helt rusig av tanken på att ta mig upp på toppen av detta kalkstensmonster i alla fall, så jag huffade och puffade på genom trolska anatoliska skogar upp till bergets fot. Sen gjorde jag som alla andra (fick jag reda på sen): gick vilse i skogen. Redan på uppvägen. Det gick ju som inte att se om jag gick åt rätt håll när det bara var träd överallt och jag inte ens såg berget! Jaja, en litet sött försök att hitta vägen upp för den solida kolossen blev det i alla fall. Kan jag ta mig upp här? Fan det är getskit där uppe - kan getterna så kan jag! Hm, kan jag ta mig ned igen om de där hotande molnen börjar regna? Till slut insåg jag att jag hade hamnat i en återvändsgränd av solida bergssidor som krävde tradrack, friktionsskor och klätterpartner. Damn. Jaja, utsikten var ju ganska fin både uppåt och nedåt när jag ändå tagit mig upp en liten bit på berget. (När Zuleyha kom tillbaka från Istanbul berättade hon att det blev teknisk klättring mot toppen och att de flesta brukade fira nedför vissa delar med rep.) Äh, jag är inte den som hänger läpp. Mer springande över stock och sten och gren  mot ruinstaden Trebenna som Alexander den store grundlade 400 fk. Perfekt gömd i ett kalkstensparti som överblickar Antalya med omgivande floddal - väldigt taktiskt. Ok att denna 2400 år gamla ruin kanske var lite väl borteroderad, men omgivande landskapet gör det magiskt ändå. Och så växer det vilda lagerträd - i min fantasi en organisk kvarlämning av den gamla världshärskarens köksträdgård. Sparade en liten kvast att ta med hem. Vår enda ynka vecka kändes ändå som två, och vi hade det sjukt bra! Så otroligt praktiskt och billigt att ta en sista-minuten charter ned (trots att en då måste stå ut med groggande och applåderande golfcharterturister). Vi klättrade 6 dagar och hade en vilodag i Antalya med obligatorisk Hamam. Vill verkligen åka tillbaka igen, men just nu har det blivit lite för mycket recycling av klätterställen. Ser nu fram emot nya äventyr - kanske i höst? USA? Den som lever får se. Nu börjar det bli dags att inträda i den arbetande delen av befolkningen. J Bild 1. Helgmarknad i närmsta byn nerför berget. Jordgubbar en masse!
Bild 2. Toppen av Geyik Sivrisi sedd från fornlämningen Trebenna.
Bild 3. Jess o Carro på standet på en lätt dubbelpitch.
Bild 4. Jess drar på avslutande överhänget i en grotta.
Bild 5. Ers truly på Saxafon - en klassisk 6b+ som är väldigt fin!