Jenny Körlin (f) Blog - 8a.nu

Jag fick ett trevligt mail med inbjudan till Stora Skramsö; denna omtalade, svårtillgängliga och nästan mytologiserade skärgårskö i Nynäshamns skärgård. Jag har hört vilda berättelser om hur klättrare har simmat, åkt gummibåt eller lyxigare båt för att ta sig dit. Självklart var jag på! Jag lämnade 3:an och 4:an Camalot hemma eftersom jag blev bekymrad över en helt ny sorts övervikt - vad klarar gummibåten av? Som tur var fanns en bruksduglig eka med motor tillgänglig från en ingift familj. Dels behöver man ta sig till Stora Skramsö, men även till den väldigt fina tältplatsen på Lilla Skramsö. Det som står i guiden om klippan stämmer ganska väl. Om den låg mer lättillgänglig så skulle det vara en av Stockholms populäraste klippor, med sina upp till 30 meter långa leder. Tyvärr gör den sparsamma trafiken att fina leder lavar igen och gamla bladbultar sitter som fasta säkringar. Första dagen hann vi klättra Diedret innan det började regna. Spännande klättring med fler säkringar än jag trodde var möjligt. Dock är det lite osäkert hur utsteget faktiskt ser ut. Tydligen kan man följa den stora sprickan i berget ned till vattnet, men sen kommer man väl inte så mycket längre. När regnet sen öste ned blev det snabb rusch till Lilla Skramsö, jag glömde mina skor och bar fortfarande repet om halsen när jag drog på mig regnjackan. Det var nästan lite festivalkänsla att sitta i tältet medan regnet öste ned och dricka folköl och käka ölkorv. Efter två timmars uppehåll var faktiskt delar av klippan klätterbara igen. Tyvärr inte där jag gav mig upp... Madonna grad 6 var ändå något av en religiös uppenbarelse. Linjen dansar runt huvudklippans arrête med en svasektion som lavarna reclaimat. Det gäller att tro på sina fötter och placeringar. Som tur är hade Bultkommittén redan upptäckt att den gamla rostiga cavingbultningen var lite för mycket av en skräckupplevelse, och hunnit åtgärda det. Nu är den inte alls lika skrämmande som tidigare. Men ändå lite lagom skrämmande för dem som tycker om det. Andra dagen var inte lika givande i klätterbemärkelse. Vi drabbades av motsvarigheten till Häller-syndromet: Stora Skramsösyndromet. Man står nere på marken och tycker att väggen i sig känns väldigt skrämmande och närmast hotfull. Därtill vet man redan att vilken led man än väljer så kommer den vara igenväxt, fasta säkringar ofta bladbultar eller aidbultar. Och om nåt händer så är angörningsvägar med bil och helikopter omöjliga, det blir till att vänta på skärgårdsdoktorn. Istället gav jag Yuppie You 7a en rejäl ansiktslyftning med borste och bosch. Men kruxet var nog ändå för hårt/balansigt/pillrigt/reachigt för mig. Kanske nästa gång? Hoppas det blir fler turer till läskiga men härliga Skramsö!

En kan kalla det postkolonial ångestdämpning, men Geyikbayiri i Turkiet är en dröm av originalitet och genuint orörda miljöer jämfört med mitt senaste superexploaterade resmål Tonsai. Deltagare
3/4 av Team Sweden: Jess, Carro o jag. Malin låg nedgrävd i en snöbivack istället. Timo höll på att få hedersplats, men valde att prata med bankmän istället. Boende
Asgrymma Climbersgarden. Väldigt glad att vi valde denna camping denna gång. Josito vill ju mer vara pensionat än camping och omöjliggör i princip egen matlagning. Och med en laktosintolerant och en vegetarian var inte valet svårt. Så vi sket i Jositos dyra tyskmat och hängde i granatäppelträdgården istället! De hämtar en på flygplatsen och stannar för matinköp - det är väldigt långt till närmsta mataffär. Skönt att bo i "bunge" och slippa tält när det är så kallt! Dessutom är det grymt att bo vägg i vägg med slaktaren där det går att käka, dricka kaffe eller köpa tomater och öl. Och kanske lära sig räkna på turkiska genom att spela domino med slaktarns barnbarn. Ett annat måste är förstås helgmarkaden i byn nedanför, där går det att handla allsköns frukt och grönt. Det går bra att lifta för att undvika 1,5-timmespromenaden.Väder
Vi hade verkligen tur med vädret! Det regnade bara en eftermiddag, och då hängde vi ändå i en grotta och kunde klättra i alla fall. Det är ju lite speciellt på 500 höjdmeter, temperaturerna skiftar ganska kraftigt mellan natt och dag, och ibland även på dagen. Var det sol blev det 20-25 grader, annars ca 10-15. På natten kröp temperaturen ned mot 0 grader. Klättringen
Det var ungefär som jag kom ihåg det: ganska vasst på de enklare svarta kalkstensturerna. Som vanligt blir det roligare, finare och ovassare ju hårdare en klättrar. För att ha riktigt, riktigt roligt i Geyikbayiri är det bra att klättra 7a-7b, det är först då klättringen går på de orange rasbranterna med droppstensformationer, även om det finns några undantag i de lägre graderna. Kompensationen för vassheten i de lägre graderna är ändå ett otroligt stort utbud av mycket välbultade franska 5:or och 6:or (med undantag för en del ankarplaceringar). Så det här är ett av de få områden som folk som klättrar lite lägre grader (typ jag) kan ha riktigt mycket kul! Överhuvud taget är koncentrationen otrolig. 500 leder inom 15 min gångavstånd. Till detta ska läggas den lantliga charmen med dagligt getbete på bergssluttningarna, citron- och apelsinträd i varje trädgård och vildväxande oregano. Geyik Sivrisi
Fan, jag kommer bli alpinist. Helvete. Det bara var ju liksom där. Varje dag. Alltid nedblickande på mig. Kallande som ett bergatroll. Till slut tog jag vilodag under förespeglingen att jag skulle kolla på ruinstaden, men så fort jag hoppat över flodens stenar så satte jag istället av cross country mot bergets fot. Vänta - var det vänstra eller västra kammen man skulle gå uppför? Vänster hur då? Ja, inte direkt är det välbeskrivet hur en tar sig upp eller var, jag vet inte ens hur högt berghelvetet är. 1000+ i alla fall. Det står ju i guiden att det går att ta sig upp, det låter som en promenad. En lär sig mycket om sig själv när en ska upp o springa på upp på dumma ställen själv. Jag blev helt rusig av tanken på att ta mig upp på toppen av detta kalkstensmonster i alla fall, så jag huffade och puffade på genom trolska anatoliska skogar upp till bergets fot. Sen gjorde jag som alla andra (fick jag reda på sen): gick vilse i skogen. Redan på uppvägen. Det gick ju som inte att se om jag gick åt rätt håll när det bara var träd överallt och jag inte ens såg berget! Jaja, en litet sött försök att hitta vägen upp för den solida kolossen blev det i alla fall. Kan jag ta mig upp här? Fan det är getskit där uppe - kan getterna så kan jag! Hm, kan jag ta mig ned igen om de där hotande molnen börjar regna? Till slut insåg jag att jag hade hamnat i en återvändsgränd av solida bergssidor som krävde tradrack, friktionsskor och klätterpartner. Damn. Jaja, utsikten var ju ganska fin både uppåt och nedåt när jag ändå tagit mig upp en liten bit på berget. (När Zuleyha kom tillbaka från Istanbul berättade hon att det blev teknisk klättring mot toppen och att de flesta brukade fira nedför vissa delar med rep.) Äh, jag är inte den som hänger läpp. Mer springande över stock och sten och gren  mot ruinstaden Trebenna som Alexander den store grundlade 400 fk. Perfekt gömd i ett kalkstensparti som överblickar Antalya med omgivande floddal - väldigt taktiskt. Ok att denna 2400 år gamla ruin kanske var lite väl borteroderad, men omgivande landskapet gör det magiskt ändå. Och så växer det vilda lagerträd - i min fantasi en organisk kvarlämning av den gamla världshärskarens köksträdgård. Sparade en liten kvast att ta med hem. Vår enda ynka vecka kändes ändå som två, och vi hade det sjukt bra! Så otroligt praktiskt och billigt att ta en sista-minuten charter ned (trots att en då måste stå ut med groggande och applåderande golfcharterturister). Vi klättrade 6 dagar och hade en vilodag i Antalya med obligatorisk Hamam. Vill verkligen åka tillbaka igen, men just nu har det blivit lite för mycket recycling av klätterställen. Ser nu fram emot nya äventyr - kanske i höst? USA? Den som lever får se. Nu börjar det bli dags att inträda i den arbetande delen av befolkningen. J Bild 1. Helgmarknad i närmsta byn nerför berget. Jordgubbar en masse!
Bild 2. Toppen av Geyik Sivrisi sedd från fornlämningen Trebenna.
Bild 3. Jess o Carro på standet på en lätt dubbelpitch.
Bild 4. Jess drar på avslutande överhänget i en grotta.
Bild 5. Ers truly på Saxafon - en klassisk 6b+ som är väldigt fin!

Fem veckor i södra Thailand börjar lida mot sitt slut. Känns alltid tokigt när det som verkade vara i en evighet snart är slut - och så fort! Kort sammanfattat har denna klättersemester varit sexor, magsjuka, jobb men ändå alldeles underbart! Tonsai - förlorat paradis
Den kära stranden som jag såg för första gången för sju år sedan håller nu på att braka samman. Nog för att det alltid uttalas domedagsprofetior om hotellbygge och överexploatering, men nu har det gått över gränsen tycker jag. Det går inte att klämma in så mycket folk på en liten strand utan vettigt avlopp. Det kommer allt som oftast vindpustar av kloak, brandrök eller dieselavgaser från elgeneratorerna. Jag har varit magsjuk TRE gånger, och legat utslagen i mer än en vecka. Alla har varit mer magsjuka i år. Tre av sju i sällskapet har fått äta antibiotika pga småsår som lett till lila tår och annat roligt. Det är liksom inte lika roligt längre när en sitter i bungen med bästa vännen vattenkokaren och käkar snabbnudlar. Ja, så nu känns det som om det är sista gången jag åker hit. I alla fall på 10-15 år, till dess att det finns sanitär infrastruktur. Koh Laoliang
En av ljuspunkterna på resan var att åka till en hyfsat nyutvecklad ö utanför Trang. En liten landremsa på en bergig ö i ett naturreservat som handhas av ett företag. Monopolet är väl nackdelen för det kostar en slant. Men man bor i stora fina tält och får buffémat thaistyle (ibland lite väl svårätet). Det finns ett trettiotal leder på en klippa av bra kvalitet, tyvärr med gassande sol hela förmiddagen. Men väl där gör det inte så mycket. Det är SÅ LUGNT! Det går så bra att bara sitta under ett vasstak på den helt öde stranden och titta ut på oavbruten horisont. Vattnet är helt rent, så det går att bada utan eftertänkligheter. Och så är det ett myllrande djurliv! Det är fisk och fågel överallt. Då och då hoppar ett helt stim fisk över ytan för att undfly något rovdjur. En pluton eremitkräftor kryper runt på kvällar och nätter på jakt efter småkryp. Det här kändes som ett riktigt paradis! Ett absolut måste när man väl klättrar är Golden Triangle 6c. Formen
Nu kanske det låter som att det mesta varit skrutt, men så är det förstås inte. Jag är sjukt glad över att kunna klättra över huvud taget! Ryggen har hållt sig mycket snäll och fin och jag har kunnat klättra franska sexor utan problem! Sen har jag ju förstås varit tvungen att pröva och se om det går med sjuor också, men där har det varit stopp. Hängde upp slingor på gamla nemesisen L'al Bab, men då kände jag av ryggen igen ganska ordentligt. Men nu vet jag var gränsen går i alla fall. Återstår bara att hitta nån som vill ta ner slingorna åt mig :)
Jag har alltid kunnat komma upp på ganska höga nivåer på kort tid, och det funkade ju medan man var ung och moståndskraftig. Nuförtiden, när jag är gammal och skruttig är det bara ett säkert sätt att bjuda in skadorna. Jag får helt enkelt bita i det sura rehabäpplet igen och se till att öka belastningarna väldigt väldigt långsamt. Det blir nog mest mysklättring i några månader till. Men, det känns inte som ett stort problem. Det viktigaste är att jag är tillbaka! Så, nu får vi hoppas att den pirrande känslan i magen är valentin och inte den fjärde magsjukan. Kanske ska gå ner på stranden och se vem som vinner buckettävlingen mellan team Sweden och team Australien... Jenny

Jo, nu verkar vinden ha vänt. Det är som om någon slog om en spak för några veckor sen och nu är jag inte alls lika ûberkänslig i ryggen längre. Annars har hösten mest bestått av  intensiv sjukgymnastträning och avhållsamhet från klättring. Sjukgymnastik är ju faktiskt the shit, det visste jag sedan tidigare. Men det har ändå varit lite berg-och-dalbana. När jag inte längre hade habitualont försökte jag smygklättra vilket gav omedelbar backlash. Nästa gång jag var smärtfri: enter gamla ländryggsproblemet. Började ställa in mig på fem veckor Pranang-beach, vilket inte är så illa det heller. Men, så till slut så var det som att det bara ändrades över några dagar. Helt tokigt. Men jag är inte den som klagar. Har nu börjat mjukbouldra lite på Karbin och blir lycklig om jag lyckas bli pumpad! Jag får försöka få lite pump även om jag inte kan göra så hårda flytt. Kan tänka mig att klättra Groove Tube en gång per dag i fem veckor. Det kommer jag att vara mer än nöjd med! Jag är en ganska glad funktionshindrad klättrare även om det är synd att jag inte kan klättra hårt eller borrbulta. Vill inte heller lämna min nya darling: tant-madrassen. Undrar hur jag kommer att klara mig på stoppade halmmadrasser på Andaman? Men äsch - lite får jag väl offra för fem veckors klättersemester! 18 januari går båten, och sen kommer jag sannolikt hem 24 februari. Vad som händer i mars är inte riktigt bestämt än...

Tillbaka sedan en vecka, har hunnit gå på bröllop och börja sista terminen. Har nu hittat tid att börja skriva om sommarens semesterresa till Lofoten: Pitstop Ringkallen
Ett av de första berg jag tradklättrade på för några år sedan. Ett typiskt tradberg med många fina sprickor, så det mesta man gör är välsäkrat. Ibland består tyvärr lederna av fastkilade block som känns lite läskiga. Lepra, och Domino är sådana (vilket kan anas redan på namnen), men de tillhör undantagen. Perfekt ställe för Joel att fortsätta slipa sina tradskills, och mig att känna efter hur ryggen tyckte om att klättra. Stannade två klätterdagar och hade tur som träffade på gamla bekanta, främst allas våran matematiker Jonas Wiklund som flytt regnen på västkusten. Någon sa "Jag sticker ut hakan och säger att Ringkallen är Sveriges finaste berg." Och det kan nog faktiskt vara så. De som inte har varit här borde definitivt göra en trip hit!

Lofoten, Henningsvaer.
Efter många, många timmar bakom ratten på den lilla Nissan Micran är vi så äntligen i Lofoten. Underbart! Träffade på en liten luffare på vägen vid Gandalf som visade sig vara en gammal stockholmskompis. Istället för den klassiska Gandalf-campingen fick vi joina den avbefolkade tältbyn vid Presten Boulders. Världens finaste solnedgångar och skyddat från morgonsol och sydliga vindar. Att dessutom titta upp på Presten varje vaket ögonblick är speciellt i sig. Måste göra Vestpillaren nästa gång jag kommer tillbaka!
Vi hade tur med vädret: det var bara en dag som försvann pga regn. Eller 1,5: det började regna när vi klättrade Gandalf så vi kunde inte göra något mer sen den dagen. Ingen kan ju påstå att vi är det snabbaste replaget i världen heller (speciellt inte eftersom jag redan har världsrekord i att vara uppe länge på leder), men det är fint att inte stressa heller. En tur per dag blev det, lagom för fjälldebuten tycker jag. Det som jag fortfarande ler när jag tänker på är sista replängden på Bara blåbär. Den underbara jamsprickan var en liten revolution för mig: "Jaha, är det såhär det ska kännas när man bara _kastar in_ jammen." En otrolig 30m spricka som går från handjam till ringlocks. Efter att ha klättrat mer än ett decennium så är det långt mellan överraskningarna, kände mig lycklig som ett barn! Tyvärr så höll sig inte skadorna borta. Knäna tog ordentligt med stryk av nedstigningarna. Fick även problem med nacken och skuldran igen. Var på Karbin igår och försökte klättra. Klarade tre gånger på barnväggen innan jag lade ned. Dags för uppehåll och rehab. Suck. Ska nog försöka hålla mig undan klättringen i en månad åtminstone, kanske längre. Har precis kollat upp lite olika rehabval. Har fått en massa tips på kiropraktorer och naprapater, men har tillslut fastnat för OMT. Det är en vidareutbildning för sjukgymnaster som verkar rikta in sig på ryggproblem och som även manipulerar. Gud ska veta att det är subventionerat också, har inte råd att betala 400-500 kr varje gång man ska göra en behandling...
Nu får vi hålla tummarna att det går att åtgärda min rygg! Annars får jag börja "gå i uppförsbackar" tidigare än jag tänkt mig.

Halvvägs uppför det knoppiga svaet ångrar jag mig, men som vanligt är det för sent. Suck, tre meter till backen och två meter till första säkringen. Ingen dans på rosor, 5 i Ågelsjön lyckas ändå inte bryta mina ben och jag gör min enda lead på trippen. Resten av denna tvådagars-provcamping har regnat bort. Visserligen det bästa vädret för en provcamping. Jag har alltid lite hånfullt skrattat åt utrustningsmännen som just åker iväg och testar sin nya utrustning, men har som vanligt fått ändra min uppfattning. Jävla tur att vi inte var halvvägs till Norge nu! Nu kan vi ju fixa ett gäng prylar hemma innan den riktigt långa resan. Framförallt har det åtråvärda paketet från USA kommit fram med smått och gott i klätterväg. Nu kan vi verkligen åka och göra långturer. Funderar över hur min klättersemester förminskades från fyra veckor till två veckor and shrinking... Klättergudarna är emot mig. Funderar på att åka till Offerhällan men misstänker att offret till klättergudarna kommer att bli jag själv. En överårig no-good som trillar ned. Offerhällan ser verkligen ut att vara ett magnifikt berg, men mina kammar är löjligt små med tanke på monstersprickorna. Det löjliga är att jag har spenderat åtminstone tio sommrar i Åsele när jag var barn och kan för allt i världen inte komma ihåg denna klippa! Skulle gärna åka förbi bara för att se hur Åsele ser ut nu. Kommer ihåg grymma badplatser och en obeveklig Ångermanälv. Men jag misstänker att omvägen blir alltför lång. Hepp, nu ska vi se om bilen godkänns av verkstaden! J

Blog, blog. Alla ska ha en blog nuförtiden. Idag en blog - imorn härskare över världen. Till slut blir den syndiga frestelsen för stor. Jag föll till och med för fejjan tillslut, och det här kan väl inte vara värre? Nu när man inte kan klättra så måste ju lasterna balanseras på annat håll. Ursäkter och undanflykter, jag vet.

Jag har brottats med frågan om renodlad klätterblog eller mångfacetterad jennyblog. Den något oväntade hosten 8a verkar ha avgjort frågan. Att det inte slagit mig förut. Men blev inspirerad av Jens blog, den karln har verkligen gjort ett imponerande jobb för klättringen på västkusten. Tänk så många markägare som skulle vara resistenta mot mitt ögonfransviftande som Jensa till slut har konverterat.

I ett infall av medkänsla för en av sveriges mest kontroversiella klättrare så blev det till slut 8a-blog. Väldigt viktigt med motivering. Herrns ibland megalomana insatser blir självklart sågade av människor med lite mer rigida tankemönster. Ibland glömmer folk att klättring inte ska vara senaten i antika Rom. Och gudarna ska veta att vi haft våra meningsskiljaktigheter. Jag hoppas att (f):et försvann från nyreggade kvinnor för att jag (och säkert många andra) påpekade hur o-pk det var.

I skrivande stund sitter jag i familjens sommarhus på Västkusten, fem min från Vindön. Utan klätterutrustning. Utan klätterpartner. Utan hel nacke och rygg. Suck. Men som tur är kan man gå i uppförsbacke också. Även om jag tänkt ge mig på långtursklättring vid en mer passande ålder av, säg 70 år. Planen är en nästan tre veckor lång roadtrip uppför östkusten (Ringkallen, Blåberget, Fyrkantenområdet) till Lofoten och sedan förhoppningsvis ned genom Norge och ned hit till stugan. I en Nissan Micra. Jag har köpt regnkläder.

Imorgon ska jag slänga några miljoner takpanneskärvor i en container. Än så länge kan jag bara längtande sucka efter hårda sportturer i Granitgrottan. 2008 får ses som ett rehab-år.

/Ett första inlägg mitt i klätterabstinensens dimmor