crimp.se - United States of America 2008-2009

Resan börjar lida mot sitt slut och vi klättrar de sista dagarna i Hueco Tanks. Första dagen går ganska bra att klättra med mitt skadade finger men att klättra dagen efter utan vila fungerar inte alls. Så dag två ägnar jag mig mest åt att spotta och fotografera. Prarie provar Huecos enda slab på uppvärmningen och lyckas med konststycket att få en blodig flapper. Efter två dagar i Hueco ör det dags för lite Amerikansk kultur igen och vi åker ut i öknen med en massa öl och ammunition. Det är tydligen mer eller mindre olagligt att åka ut och skjuta i öknen utan öl. Vi åker ut i ödemarken upp mot The Organs, de vackra bergen som ligger vid Las Cruces. 2 av Chris vänner möter upp med sina vapen. En av dem kommer på en motorcykel med geväret på ryggen. Vi skjuter med diverse vapen men höjdpunkten är när Chris skjuter på en propanbehållare med en 357 Magnum. Dagen efter är det bestämt att vi skall öka tidigt från Las Cruces mot Hueco för att hinna köpa breakfast burritos på vägen. Jag slår till på 3 burritos och en amerikanska bakelse. En av de få klätterdagarna jag har lunch. Det är också min sista klätterdag på resan. Fingret är inget vidare men jag klättrar ändå. Vi är på en tour på East Mountain med folk som jag känner så vi har en bra klätterdag. Dagen efter är en mellandag innan jag beger mig mot Albuquerque och hemresan. Vi hänger lite med Don, Walkers far. Bland annat ser vi på amerikansk fotboll och bowlar. Jag suger i Bowling. När vi var i San Diego för några veckor sedan hittade Prarie en Taser (en elpistol). Den ger ifrån sig ett fruktansvärt ljud och en rejäl ljusbåge, man förstår att det kommer att göra ont. Som tur var erbjöd sig Chris att bli försöksperson så fort vi talade om för honom att vi hade en Taser. Av olika skäl har detta fått vänta till sista kvällen. Chris har varit iväg under dagen och åkt skateboard så vi möter upp med honom på kvällen och konfronterar honom med Tasern. Vi har lovat att inte skjuta av den inför honom innan för då kommer han antagligen att backa ur. Vi bestämmer oss för att baken är det säkraste stället att bli taser:ad så Chis ställer sig på en craschpad och gör sig redo. Eftersom ingen annan vågar Tasr:a Chis får jag göra det (därav inga bilder). Vid det laget har det dykt upp ca 10 personer som gärna tittar på. Tyvärr är det lite av ett antiklimax då det inte är SÅ farligt, han skriker lite men det är inte speciellt dramatiskt. Självklart låter jag Chris Tasr:a mig tillbaka. :)

Efter att vi vilat en dag i Pie Town så åker vi vidare mot Las Cruces. Mitt finger mår inget vidare och jag äter voltaren så när vi stannar på vägen i Box Canyon för att klättra hoppar jag över det och dricker kaffe istället. Walker klättrar ett problem.
Walker i Cowshit Cave. Väl i Las Cruces har vi ännu en vilodag vilket är bra för mitt finger. Vi gör lite av varje som behöver göras. På kvällen är det dags för ännu en amerikansk upplevelse, baseball. Vi åker till battingcages. Man får 15 pitches för $1. Chris stoppar i en dollar och kliver in i buren som säger 60 mph. Det ser livsfarligt ut men visar sig inte vara så farligt. Jag tycker det är riktigt kul och tvingar de andra till ytterligare ett par rundor.

De sista dagarna i Moe´s Valley är varma och sköna. Jag klättrar inte sista dagen eftersom jag har ett finger som inte mår så bra, det gör lite ont och behöver vila. De andra klättrar och jag agerar caddie. Nästa morgon beger vi oss ifrån Moe´s Valley och passerar Zion där vi ägnar oss åt lite sightseeing.
Zion National Park. Walker håller på att köra av vägen vid upprepade tillfällen då hans blick mestadels är riktad ut genom sidorutan sökande efter block och inte på vägen. Vår plan var att vandra lite i Zion men tyvärr kan vi inte göra någon större utflykt då de flesta stigar är avstängda på grund av fallande is. Vi får i alla fall gått en mindre tur.
Fika med Mexikanska kakor och Mexikansk läsk. Strax utanför Zion åker Hannah mot Salt Lake City och vi drar söderut mot Flagstaff där Jason och Jenny bor (kompisar från förr). Då det är ganska sent stannar vi ca 30 minuter utanför Flagstaff hos några av Praries vänner. De bor på en ranch, Arizonas näst största. Mannen i huset är jobbar som cowboy, boots, hatt och hela kittet.
På väg mot Flagstaff. Dagen efter möter vi upp med Jason och Jenny i Flagstaff. Det är ca 40 cm snö och runt 0 grader, dvs inte direkt klätterväder. Som tur är finns det vinteralternativ i Flagstaff och vi åker mot Sedona som ligger ca 45 minuter söderut och på betydligt lägre höjd. I sedona är det T-shirtväder och ingen snö! Klättringen är på sandstensblock av superkvalité, otroligt finkornig och solid. Tyvärr känns mitt finger inget vidare. Framemot kvällen visar Jason mig ett grymt problem som jag riktigt fastnar för. Efter massor av försök lyckas jag med konststycket att falla av sista hårda flyttet 3 gånger i mörker innan det är dags att ge upp. På hemvägen får vi vada över den lilla ån i månljus. Vattnet är bara några plusgrader och det tillsammans med att Jasons pickup saknar värme och att man måste åka med fönstren nere för att rutorna inte skall imma igen kyler av oss ordentligt. När vi sedan kommer till Flagstaff är det -10 och blåsigt, jag är bitter eftersom planen är att åka vidare dagen efter och jag inte kan släppa tanken på Alien Baby, problemet jag jobbat på. När det visar sig att vi inte kommer tillbaka till Flagstaff förrän ganska sent och att vi har en 5 timmars bilresa framför oss bestämmer vi oss för att stanna ännu en dag. Väl nere i Sedona igen känner jag av mitt finger riktigt ordentligt och det känns inte bra. Jag värmer upp med siktet inställt mer eller mindre bara på Alien Baby. Det går att klättra men det känns inte bra i fingret. Efter otaliga försök där jag åker av på alla möjliga flytt lyckas jag till slut göra problemet. Eureka!
Sandstensklättring när det är som bäst. Priset är att fingret inte känns bra alls. Svullet och väldigt ömmt. På Kvällen åker vi de 5 timmarna till Pie Town.

Moe´s valley ligger strax utanför Saint George i Utah och består av ett antal mindre canyons med sandsten av varierande kvalite. På en del urtoppningar gäller det att inte "put all your eggs in one basket" på grund av stenkvaliten.
Dag ett börjar med att Walker väcker Hannah och Prarie i van:en. "it´s 8.00 and I haven´t climed in 3 days!". De är inte helt nöjda.
Dagen är riktig kall och det är lite svårt att komma igång men när solen väl börjar värma upp dalen är det betydligt bättre. Klättringen är ganska varierande med crimpar och slopers, det mesta vertikalt eller brantare. Det finns nog med klättring för ca 4-5 dagar, till och med Walker är nöjd.
Kvällarna är riktigt kalla så vi trängs runt lägerelden. Att "samla" ved är nästan lika roligt som att klättra. Vi åker runt med van:en och plockar upp allt av trä vi kan hitta, som tur är slänger amerikanerna en massa skit runt vägarna.

Dag två tvingar vi Walker att åka in till St George och sitta på ett café eftersom det är mulet och svinkallt. Dagen spenderas med kaffe, youtube, böcker, biljard och kaffe.

Efter Joshua Tree kändes det ganska skönt med några slöa dagar i solen i San Diego. San Diegos väder gav en riktig svensk sommarkänsla. Vi lyckades dessutom få till en klätterdag i ett privatägt klätterområde nära San Diego. Stället ägs av fyra klättrare och man får bara klättra där om man är med någon som har nyckel till bommen. Det skall finnas runt 500 problem och många klätterlegender har varit här och gjort nyturer. Stället var bra, skönt med solid sten efter Joshua Tree. Nyåret firades på traditionellt Kearney-vis, dvs genom att gå och lägga sig långt innan midnatt. Jag stannade självklart uppe med några andra och lyssnade till fyrverkerier i San Diego-dimma. På nyårsdagen var det Rose Bowl-fest hos Walkers bekanta i LA. Det var en intressant upplevelse, tyvärr var matchen dålig och fel lag vann. Sedan stannade vi två dagar i Malibu. Självklart var jag tvungen att bada, inte varmt precis men helt ok. Så var det dags att dra vidare mot Utah och Moe´s Valley där vi skulle möta upp med Hannah. När det visade det sig att Hannah var sen och vi hade lite tid över så insisterade jag på att vi skulle köra Las Vegas boulevard (huvudgatan med alla kasinon) genom Las Vegas. De andra uppskattade inte alls detta. Prarie vägrade till och med att köra och hoppade ur vid ett trafikljus varvid jag var tvungen att ta över ratten. Hon vägrade dessutom att ta bilder så det fick bli lite multitasking. Efter att ha kört hela dagen med bara frukost i magen hittade vi en liten trevlig mexikansk restaurang med superbra mat.

Efter en lugn och Skön Jul i Pie Town med Walkers familj så beslutade vi oss för att inte chansa med vädret och åka till "The Dirty South" utan att åka till Californien istället. Vi packade in oss i Praries (Walkers syster) van istället så nu är vi tre på resan.
Praries van är lite nyare och går till och med att låsa! Första stoppet var Joshua Tree, eller ja... första stoppet var såklart öknen bredvid motorvägen men andra stoppet var Joshua Tree.
Prarie gör The Chube i Joshua Tree. Josua Tree är grymmt fint, fullt med vackra berg, block och inte minst Joshua Trees. Tyvärr är stenkvaliten inget vidare, i princip allt är både vasst och smuligt, ingen höjdarkombination. Gillar man det sämsta i sandsjöbacka kanske det kan vara något. Dock är det helt klart värt ett besök tack vare den vackra miljön.
Ian på väg av ifrån Act of Contrition. Sista dagen var det nästan för varmt och vi gick runt bland alla block och jagade stjörnor i guideboken. Det finns trots allt en hel del fina problem.

Joshua Tree Klassiker: Stem Gem. För första gången på resan har vi riktigt samkväm på kvällen då alla samlas runt elden och ljuger om dagens stordåd och dricker öl. En av kvällarna var vi minst 20 personer.
Kväll på campingen i Joshua Tree.

Morgonthé i vanen på väg till Hueco.
Nu har vi hunnit med att klättra en hel del i Hueco och vädret är fortfarande bra och ganska varmt. Det enda som kan vara lite jobbigt är vinden. Idag blåste det så mycket att paddorna flög iväg iväg hela tiden, dessutom var det mer eller mindre mulet på grund av all sand i vinden. Vi har varit runt lite bland bergen och min favorit än så länge är nog East mountain. För att klättra där måste man ha en guidad tur. Tyvärr har vi bara varit där en dag.

Power of Landjager, East Mountain. West Mountain är lite mera utspritt och svårare att ta sig mellan områdena. Jag har inte sett lika mycket bra klättring där men det är lite svårt att säga vad som finns eftersom det är så utspritt. Dock finns det fantastiska Roundroom där.
Roundroom, West Mountain.
När vi klättrar flera dagar i rad antingen campar vi på någon av Walkers kompisars mark eller så bor i Trevors lada. Har vi en vilodag så åker vi till Chris i Las Cruces. Trevor har köpt mark nära Hueco och byggt en lada som han har inrett och bor i. Ganska spartanskt men helt ok: en liten kokvrå med gaskök och en toalett och dessutom finns ett pingisbord. Där har Sverige krossat USA i pingpong flera kvällar.
Igår var det vilodag och vi hängde i Las Cruces hela dagen. På kvällen var det bestämt att jag skulle få ta del av lite Amerikansk kultur. Vi skulle ut i öknen och "shoot some guns". Vi hade lite olika allternativa vapen men det slutade med att en av Chris kompisar kom ut med lite vapen. Ett hagelgevär och ett Colt AR-15 Assult Rifle, standardvapnet för amerikanska armén. Vi åkte några hundra meter bortom det sista huset ut i öknen och sedan var det bara att skjuta. Kul men ganska sjukt.

God Bless America!

Från Hueco en riktigt god jul!

Efter vad som bara kan beskrivas som en 12 timmars helvetesresa från Joshua Tree till Las Cruces så mötte vi upp med Chris och Kris på High Desert, det lokala bryggeriet. Efter några öl och svårt starka nachos och allmäna uppdateringar visade det sig att Chris inte bor i sin van utan har en "studio" i Las Cruces. Detta innebar att jag fick sova under tak, vilket var riktigt lyxigt.
Obligatoriskt stop på in-n-out burgrer i Tucson.
På väg mot Las Cruces. Nästa dag var det dags för min Hueco Tanks-premiär. Vi hade reservationer på North Mountain. Temperaturen här nere är nästan perfekt, tshirt och ibland i skuggan en tunn underställströja. Walker hade en guidad tur med mig och vi försökte se det mesta för att jag skulle veta vad som finns att klättra på. Stenen är vulkanisk med mycket grepp och ofta positiva crimpar. Ofta brant klättring och en hel del långa tak. Urtoppningarna är oftast lätta men ibland är det mycket rutten sten på toppen vilket gör det läskigt.
Power of Silence.
Hueco är ett juste ställe helt klart men det är lite konstigt med reservationer och guidade turer. Hela området består av tre berg där man kan ha reservationer till North Mountain, med reservationer kan man gå runt som man vill och klättra "som vanligt". Till de andra bergen kan man bara komma med guideade turer, vilket innebär att man är en mindre grupp med en guide och att den förste som reserverade platser bestämmer helt vart man skall gå, så vill han gå till ett obskyrt ställe där det bara finns ett 8C projekt hela dagen så måste man hålla sig inom synhållhela dagen.

Känns precis som förra året i Bishop, jag är sjuk och det är kallt som i graven och snöoväder på väg in. Vi rullade in i förrgår med läckande kyl och åkte till "The Pit" för att campa. The pit är förvisso en grop men smeknamnet är lite orättvist, jag har bott på betydligt otrevligare ställen.
Till det facila priset av $2 per natt är det helt ok. Jag är fortfarande sjuk och vanen läcker kylarvätska som ett såll. Efter ännu lite mekaniska ingrepp (som är fruktlösa) så fixar en flaska instafix kylarcement saken. Jag fösöker med samma sak och kör med dubbel dos amerikansk förkylningsmedicin. Tyvärr känner jag mig riktigt krasslig och klättrar inte. Temperaturen är under noll och det blåser ordentligt. Walker vill gå till ett superfint problem som heter Stained Glass. Jag och Tim hakar på eftersom Walker säger att det är lä där. När vi kommer dit visar det sig att det snarare är en vindtunnel än lä. Medan Walker försöker på Stained Glass försöker jag och Tim hitta lä i diverse klippskrevor. Till slut blir det för kallt även för Walker och vi vi går tillbaka till VANen.
Stained Glass. Walker vill testa ett annat problem lite längre bort, jag inser att jag inte kommer bli friskare om jag hänger med ut i vinden så jag lägger mig i vanen och sover. Dock dröjer det inte länge innen Waker är tillbaka, det är svinkallt ute. Vi stämmer Träff med några klättrare på bowlinghaket i Bishop och åker dit och spelar lite biljard och dricker lite öl. Väl tillbaka i the pit så är det svinkallt men jag känner iaf att lite liv börjar återkomma till kroppen. Natten är ganska kall (vattenflaskorna fryser) men på morgonen är det i alla fall ingen vind. Eftersom det skall komma in regn och snö är detta sista chansen för mig at klättra i Bishop. Jag försöker ta mig samman och vi åker in till Looney Bean för att värma oss lite innan vi beger oss ut. Väl uppe i The Buttermilks är det helt ok temperatur och ingen vind att tala om. Vi värmer upp och jag blir väldigt ivrig. Efter uppvärmningen skall vi flytta oss ett par hundra meter och när vi skall gå dit med paddorna känner jag att jag är långtifrån frisk, jag sackar efter ordentligt. När jag väl börjar klättra känns det jobbigt men ok. Jag gör ett fantastiskt problem på några försök och sedan radar Walker upp det ena klassiska problemet efter det andra.
Jag klättrar mig riktigt trött och det är j*****gt kul. Till på köpet känner jag mig betydligt friskare. Vi tittar på prognosen en sista gång och inser att det är dags att lämna Bishop och åka till Hueco Tanks. En nätt 16-timmars bilfärd. Vi drar vid sextiden och kör dryga sex timmar. När vi är för trötta kör vi bara av motorvägen och stannar några hundra meter ut i öknen och jag slänger ut mina liggunderlag.
Bara 10 timmar i bilen kvar....
Sovplats i trakterna av Joshua Tree.

Midnight Lightning. Sista dagen i Yosemite blev inte riktigt som jag tänkt mig. Istället för att vara ute i skogen och slita ut mig vaknade jag med halsont och feber. Så det fick bli en dag att botanisera runt i Yosemite utan att klättra.

Fick i alla fall en morgonkaffe i solen. På eftermiddagen hängde jag med Walker och Greg till El Cap boulder, ett block som ligger under El Capitan. Gick på björnjakt med kameran men såg ingen björn. På kvällen sedan tog vi beslutet att lämna Yosemite för att åka mot Bishop. Vi gjorde detta delvis eftersom det skulle komma in snö. Snön skulle dessutom göra så att vi inte kunde ta den norra vägen över bergspassen utan hade varit tvungna att köra den sydliga vägen som både är längre och tråkigare.
Camping en timma utanför Yosemite, månsken.

Resan från Yosemite till Bishop blev lite mer intressant än vi hade hoppats. Till att börja med var jag ju ganska sjuk vilket bara det gjorde resan jobbig. Hur som helst gav vi oss iväg och skulle köra norrut för att komma över bergen. Väl uppe i bergen börjar det dyka upp perfekta granitblock i vägkanten och Walker håller på att köra av vägen upprepade gånger. Efter ett av stoppen (för att titta på block) så noterar vi att det har runnit ut kylarvätska under bilen.
Seriös läcka. Walker avfärdar det med att Toyota VANs brukar bli varma när man kör uppför och att det bara har runnit över lite. När vi kör vidare visar det sig att motorn blir VÄLDIGT varm och när vi stannar och tittar efter så rinner kylarvätskan ut (litervis) och det kommer någonstans ifrån motorn. Efter ett antal "dude were fucked" och diverse mekaniska ingrepp så bestämmer vi oss för att fylla kylaren från en vattenpöl. Till saken hör ju att vi är i totalt ingenmansland mitt uppe i ett bergspass med snö-prognoser.
Som tur är visar sig att det läcker mest när vi stänger av bilen och mindre när vi kör. Eftersom vi inte har så mycket vatten så måste vi dessutom anpassa stopen efter vattentillgång, dvs vi måste hitta bäckar att stanna vid. Det enda vi egentligen har att gå på för att se att motorn inte blir för varm är motortemperaturmätaren.
Lustigt nog slutar även den fungera ca 2 timmar från bishop. Som tur är visar det sig bero på att en sladd hoppat loss. Så efter 6-7 stop där vi måste fylla på ca 2 liter kylarvätska rullar vi i alla fall in i Bishop. Efter en omtumlande dag då man febersjuk legat under en van med kylarvätska rinnande i håret känns det underbart att komma till Bishop. Då jag var här förra året känns det lite som att komma hem. Vi parkerar och traskar bort till kafét där klättrarna hänger.

I Bishop hänger man på Looney Bean.